We're just passing through.

2016-01-18 / 00:10:33
Ethan Hawke och Julie Delpy.
 
Efter en slapp söndag snurrar tankarna. Typ alltid när jag inte har gjort något vettigt under en dag känner jag mig värdelös. Varför har jag kollat på fem avsnitt av en dålig serie istället för att läsa en bok eller gå och träna? Det kan jag inte svara på, det är bara så människan fungerar. Aldrig nöjd, vare sig med det den har eller vad den gör.
 
Tittade precis på filmen Before Midnight (en sequel till filmen After Sunrise från 1995). Det är exakt samma skådespelare, man har liksom inte stannat tiden mellan dessa filmer utan i Before Midnight får man dyka ner i samma huvudkaraktärers liv, 17 år senare. En man och en kvinna, nu gifta med tvillingdöttrar och ett komplicerat liv. Kompromisser, missnöjen och någonstans däribland lite lycka. Ethan Hawke, som spelar mannen, säger i alla fall så, att i människans natural state finns alltid närvaron av missnöje (I remember thinking: this is the natural human state - always a little dissatisfied, perpetually discontented, you know?).Till stor del, om inte fullkomligt, tror jag att detta är sant. Grottmänniskan kanske tittade på alfahanen i stammen och förundrade sig över varför han själv inte dög. Idag kanske missnöjet visar sig i lite mer nyanserade former. Ett jobb man hatar men behåller på grund av lönen, en diet som gör en slimmad men ger en noll njutning, eller en partner som man har lovat att älska i nöd och lust men fem år senare får en att fundera på vad mer som finns där ute. Man uppskattar vad man har men samtidigt tänker man på vad som kan bli bättre, om det kan bli bättre. Nästa steg. 
 
I januari efter studenten är det svårt att eliminera missnöjet. Här är du, with the world at your feet, men utan en aning om vad, hur eller när. Omringad av andra som flyr till Asien, USA, utbildningar. Omringad av vuxna med uppfattningar om vad som är dumt och smart. Som de tydligen måste dela med sig av, som att ditt liv har någonting att göra med deras. Jag ÄLSKAR förändringar. En ny hårfärg, ny stad eller nytt jobb. Men när allt händer på en gång tappar man fotfästet lite. Så många val som kan göras, så många vägar man kan ta. Att tiden som ungdom är svår är ett understatement. 
 
Desto längre in i filmen Before Midnight jag kom, desto mer utför gick det.  I början tänkte jag: SNÄLLA låt detta vara en film med en positiv syn på kärlek och äktenskap. Det kändes så i början. Sedan började bråken och all SKIT. De var så taskiga mot varann. Saker man VET existerar i varenda riktiga förhållande, men som man till varje pris vill förneka. I slutet av filmen tänker jag: KUUUL nu är det kört nu blir det skilsmässa. Men vid filmens faktiska slut förstod jag! Det är inte antingen bra eller dåligt, sorgligt eller lyckligt. Det är både och. Om man letar efter den konstanta lyckan kan man sluta nu, för den finns inte. Bråk och skiljaktigheter kommer alltid finnas. Chansen att något större och bättre finns där ute existerar alltid. Ett bättre jobb, en bättre flickvän, en bättre bostad. Man borde egentligen tänka efter varför man vill ha mer. Handlar det om en själv eller om något annat? Varför är man inte nöjd? Kanske är det vår natur som Ethan Hawke menade. Men om man gör sig medveten om det, borde man kunna göra något åt det. Såhär säger han senare i filmen:
 
If you want love, then this is it. This is real life. It's not perfect but it's real.
 
Så fort de blev sams glömde man bråket. Låter det faktumet vara en metafor för hela livet. 

Let's be game changers.

2015-11-04 / 13:18:01
 
 
 
 
Hej hörrni.
 
Om ni liksom jag är flitiga användare av sociala medier har ni säkert inte missat att en "instafamous" tjej från Australien har bestämt sig för att förändra sitt konto och att på andra plattformer helt sluta använda det. På instagram har hon nu raderat 2000 av sina bilder och ändrat caption på de flesta andra, för att helt enkelt avslöja bakgrunden bakom bilderna och hur onaturliga dem egenligen är. 
 
Igår på tåget hem från skolan satt jag och läste vad hon skrivit på sin instagram. Jag blev helt tagen faktiskt. På en bild där hon ligger på en handduk på stranden med tonad mage skriver hon att hon maniskt beordrade hennes syster att ta bild efter bild, att hon knappt ätit den dagen och att hon håller in magen allt vad hon kan. Vad hon skriver har jag själv kunnat tänka när sådana här bilder dyker upp på min feed. Att "denna bild kan inte vara helt naturlig". Men effekten av att HON, hon där på bilden med magen som många gråter sig till sömns över att de inte har, säger hur det egentligen var, den är en helt annan. Hon bryter helt ned bilden av sig själv som hon så noggrant byggt upp, och det tycker jag är så bra och modigt. Vad jag känner är tacksamhet.
 
Självklart ska en sådan här tjej få kritik. Läste i morse ett inlägg på facebook där en kille kritiserar henne för att fiska ännu mer följare, att hon fortfarande får betalt för det hon lägger upp, att hennes motiv är lika själviska som de var när hon försökte vara perfekt. Att varför slutar hon inte helt med alla medier i så fall? SJÄLVKLART ska folk alltid tro det värsta om människor. Att ingen kan väl ge upp en halv miljon följare och massa pengar för att göra det som egentligen är rätt. Det som kanske inte följer med massa förmåner. Vad jag tror, som jag ofta misstänkt men aldrig fått bekräftelse för, är att hon var på toppen där alla vill vara men att hon av egen maskin insåg att det är fan inte värt det, och det är inte kul. Det är inte kul att vara besatt av likes, att upprätthålla bilden av sig själv som effortless gudinna och att spendera timmar med sin telefon för den är ens bästa vän. 
 
Sedan kommenterar folk, när nyhetssajter skriver om den här tjejen, att DET HÄR ÄR VÄL INGEN VÄRDIG NYHET. VEM FAN BRYR SIG? osv. Alltså den här nyheten är så jävla relevant och värdig. De som inte förstår det lever antingen inte i den här vardagen som många unga tjejer gör där de blir matade med ideal som de aldrig kommer kunna leva upp till, ELLER så gör de det men har ingen självdistans och kan på så sätt inte erkänna det. Det finns oändligt med kvinnor och unga flickor som har konton precis som den här Australiensiskan. De kan vara så lite som 15 år gamla och lägga upp bilder på sig själva i bikini i ett paradislandskap. Eller så kan de, nästan ännu värre, vara runt 25 år och göra likadant. De äter dyra sallader, åker på resa efter resa, har en snygg pojkvän, ingen acne, perfekt solblekt hår, snygga kläder och en trimmad kropp. Ibland kanske dem lägger upp en bild på en flottig hamburgare eller pizza för att liksom visa att JAG ÄR MINSANN OCKSÅ MÄNNISKA. Herregud. 
 
De flesta av oss är fast i ett beroende, av mobilen och sociala medier. Det är nästan utom vår kontroll. När jag tänker tanken att jag skulle radera min Instagram t.ex. blir jag helt vemodig. Jag gillar ju att ta bilder och lägga upp dem. Det är ju roligt! Det är roligt att se bilder från New York, på god mat, inredning och människor. Men vad gör det egentligen med mig, och alla andra? Man längtar ju hela tiden efter något annat på grund av det. Jag vill inte vara här, jag vill vara på den där stranden jag såg på Instagram, eller den där restaurangen som jag inte har råd att gå till. Man blir missnöjd med sin verklighet. Och det är så jävla hemskt och onödigt. 
 
Vad jag gjorde efter att ha scrollat igenom den här tjejens Instagram och läst hennes nya, starka captions, var att gå in på min egen. Jag raderade mina selfies, där jag ser som bäst ut, och slutade följa de konton jag vet ger mig en rubbad verklighetsbild. För vad ger det mig? Vad vinner jag på att lägga upp en bild på mig själv som jag tycker är snyggare än mitt riktiga jag, och sedan räkna likes? Jag blir inte självsäkrare. Jag mår inte bättre. Det är anledning nog för mig. Jag vill försöka älska MIN verklighet, vad JAG ser i spegeln och när jag tittar ut genom fönstret. Jag bor inte i New York, på Hawaii eller i Australien. Men jag har det väldigt bra. Jag vill inse det till 100 procent, och det blir svårt när bilder liksom skriker mig i ansiktet att det inte är så. 
 
Sociala medier är ett väldigt bra verktyg, för marknadsföring, för företagare, fotografer, för alla egentligen. Det är en del av våra liv nu, och det behöver man inte försöka stå emot om man inte vill. Vad man kan göra är att tänka efter hur det påverkar en, hur man använder det och hur ofta. Gör INTE ditt flöde mer intressant än din verklighet. Du har makten över båda.
 
Hon jag har pratat om heter förresten Essena O'Neill. Och hon är lite av min nya idol. 

I love myself.

2015-10-09 / 10:58:33
 
Freeedag äntligen. Och jag är ledig idag! Vilket betyder: 
1. Jag behöver inte pendla till skolan ♥
2. Jag tittar atm på fransk film ♥
3. Tar med kaffekannan till soffan så jag kan sitta länge här och fylla på koppen då och då ♥
4. Ska baka något ♥
5. Gå till City Gross, asså älskar stämningen i mataffärer på fredagar alla köper festliga saker för dem ska ha middagar och mys ♥
6. Ska börja klippa min Italienfilm! HERREGUD jag var där i JULI och börjar med den NU.
7. Ska väl plugga också................... -.- </3
 
Tidigt i morse när det fortfarande var kolsvart ute gick Joel upp för han har tenta idag. När han hade gått hade jag svårt att somna om. Igår hade jag nämligen muntlig franskpresentation som handlade om terroristattacker i Frankrike. Jag och min partner Anna var så himla nervösa så det är asskönt att det är över nu. USCH alltså, nervositetär hemskt. Men det visar ju samtidigt att man bryr sig om hur det går, och att man "bryter ny mark", som Anna så fint uttryckte det. Efteråt har man ju något att vara stolt över. Man klarade det! Men jag har ju en så fruktansvärt jobbig hjärna som inte kan släppa sådana här saker, saker som orsakat ångest, på en väldigt lång tid. Så, i morse när Joel hade gått, låg jag vaken och min hjärna bestämde sig för att replaya hela vår presentation. Den snabbspolade förbi allt som faktiskt gick bra, och spelade upp det som gick dåligt i normal takt. Då jag tappade ord, sa fel, blev rättad och argumenterad emot. Att jag har något att vara stolt över glömmer min hjärna helt bort. Enligt den kunde jag gjort allt 10 gånger bättre, jag kunde ha förberett mig mer, övat in fler ord och tittat mer på publiken. Så här är det hela tiden, i allt jag gör. Jag har knappt tänkt på det innan, förut har jag sett mig som en självsäker person, med hög självkänsla. Men den här kursen i franska har tagit fram min egenskap att trycka ner mig själv, i ljuset. "Nu har jag pluggat i tre timmar, det var bra av mig" en millisekund senare: "Ja men du var ju inte ens koncentrerad och du kunde ha pluggat i två timmar till istället för att gå och fika". Eller "Nu har jag sprungit en runda, det var bra av mig" och sedan "Det spelar ju ingen roll för du vet ju att det kommer dröja en månad innan du springer igen". VARFÖR ska det vara såhär. Varifrån har det här sättet att tänka kommit? 
 
Jag är såååå trött på detta. Jag räcker bra till, för alla utom mig själv. Jag har mycket att vara stolt över!! Varför ska det vara så svårt att inse det. Känns tyvärr som att samhället alltmer går åt självföraktshållet. Alla ska ju jämföras med varandra hela tiden. Intelligens och värde mäts med bokstäver på ett papper, folk väljer utbildning efter hur attraktivt det låter och ägnar liv åt att vara halvdant nöjda. 
 
Från och med nu, starting today, ska jag skrota allt nedtryckande mot mig själv. Jag är värd mer. Varje dag ska jag ägna en tanke, eller flera, MÅNGA till och med, åt alla bra saker jag gjort. Om jag inte hunnit med något ska jag tänka: Då hinner jag med det en annan dag! Det GÖR INGET. Bokstavligen INGENTING. Det gör inget om det är lite stökigt hemma, om jag inte gjort en läxa, om jag inte har tränat på en månad, om jag åt tre bullar till lunch eller spenderat för mycket pengar. Alla sådana saker har hänt av en anledning. För att jag inte orkade, ville/inte ville, var ledsen eller tänkte på annat. Och alla dem anledningarna är perfectly logical. 
 
Det är svårt att lära sig ett nytt språk. Det är sååå jäääävla svårt. Och jag vill väldigt gärna kunna franska. Men till vilket pris? Under vilken press? I vilken takt? Om jag kan prata hyfsat bra innan jag dör, då är jag nöjd. Så om jag inte klarar den här kursen, SÅ GÖR DET INGENTING. JAG vet att jag har utvecklats redan nu, och det är väl allt som behövs. 
 
*sonya står inför en fullsatt arena och skriker i sin mikrofon*:
SÅ HÖRRNI, OM NI FUNDERAR PÅ ATT TA EN TILL BULLE: TA DEN! DU VILL HA DEN! OM TÄNKER ATT NI MÅSTE TRÄNA MEN VERKLIGEN INTE VILL: GÖR DET EN ANNAN DAG! OM NI GÅR EN UTBILDNING SOM UTTRÅKAR ER TILL DÖDS ELLER HAR ETT JOBB SOM FÅR ER ATT HATA ER SJÄLVA: SLUTA! LIVET ÄR TILL FÖR ATT LEVAS, GÖRA SAKER MAN GILLAR, ÄR BRA PÅ ELLER INTRESSERAR SIG FÖR! LOVE YOURSELF!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 
 

Fan inte mig det är fel på

2015-08-23 / 17:26:31
Untitled 
Untitled Untitled
 
Igår var mammas sista semesterdag och därav den sista heldagen vi kunde spendera tillsammans innan jag flyttar. IMORGON HÄNDER DET. Jag lämnar Stockholm för första gången i mitt liv på obestämd tid. I alla fall, jag och mamma tog en långpromenad ut på Djurgården och Rosendal. Haha JA jag gillar Rosendal. Typ det enda jag bloggar om. Dock är det extremt dyrt. Alltså på riktigt, deras små baguettemackor, kanske sju centimeter långa med parmaskinka på, kostar 95 kr. NITTIOFEM KRONOR. ÄR DEM HELT JÄVLA DUMMA I HUVET. Det måste finnas någon slags RIMLIGHETSSKALA dem kan gå efter. 95 kronor är moraliskt fel. Men om ni går dit och fikar, lägg 48 kronor på morotskakan. Den är faktiskt jättegod och dem är kända för den sa mamma. Mamma har alltid rätt. 
 
Nu till något helt annat. Får sådana där härliga notiser från SvD-appen varje dag som gör att jag håller koll på vad som händer i världen och till synes verkar vara en väldigt intelligent människa men egentligen inte kan gå djupare in på något ämne mer än en mening. Typ såhär kan en konvo få mig att se ut:
Nån person: Fan hemskt med Grekland och krisen ju
Jag: Aa dem röstade ju nej i folkomröstningen här om veckan *thank u SvD*
Samma person: Jaha, ja juste. Vad handlade den omröstningen om nu igen?
Jag: ...
Jag: ...Stödpaket...(???)...
 
ANYWAYS. Fick en sådan notis häromkvällen. En Sifo-undersökning som visar hur svenskarna röstar i nuläget. Den visade på en kraftig ökning för SD, egentligen inte alls oförväntat eftersom alla SVIN till människor är så JÄVLA KORKADE. Men jag blir ändå såååååå himla arg. Hur ointelligent kan man vara. Både de som röstar RASISM och de andra partierna som inte tar upp integrationsfrågan på riktigt. FUCKING GÖR NÅGOT. Man själv har liksom ingen makt man ba sitter och tittar på medan historien repeterar sig själv. Man skrollar igenom Facebooks kommentarsfält och blir på riktigt mörkrädd. Det är SÅ JÄVLA ILLA. Vem har uppfostrat dessa människor? Har dessa människor inte fått någon utbildning alls? Sunt förnuft? Empati? Självdistans? Kallar mig härmed utomjording för vill inte i någon situation alls falla under samma kategori som dessa idioter. 
 

Façade

2015-08-17 / 23:36:14
Untitled Untitled
Till vänster: bild som är kvalificerad för att hamna på Instagram pga inga riktiga känslor. Till höger: mitt egentliga humör.
 
Har nog haft världens tråkigaste dag. Jag hade verkligen inte lust med någonting. Det var soligt men jag ville inte gå ut. Skulle kunna ha fixat grejer inför flytten med det orkade jag inte heller. När solen nådde balkongen pallrade jag mig till slut ut för att somna i solstolen ett tag. Och efter middagen steg jag utanför dörren för första gången på hela dagen för en promenad ner till Strandvägen för att få se vatten. 
 
Sådana här dagar kändes mer okej att ha för några år sedan. Visst hade jag en iPhone då också, men den här "titta vad bra jag har det"-kulturen hade inte riktigt slagit igenom än. Att gå in på sin instagram för femte gången på en timme och se ytterligare tio bilder av kristallblått vatten, flawless selfies, publikhav på Way Out West och häng med kompisgäng får en knappast att hitta lusten. Istället faller man djupare ner i sin olust. Varför är man inte med? Varför är jag den som sitter där jag sitter? Kroppen fylls med self-pity och avund, två känslor som ofta går hand i hand och förekommer allt oftare för mig i takt med att mitt beroende för sociala medier ökar. Pressen att visa att man visst också gör roliga saker har blivit så löjlig att skryt inte längre är en synd. Det är något alla gör, och det är helt okej. Desto indiskretare desto bättre nästan, då visar du åtminstone att du är medveten om det. Till exempel selfies med caption något i stil med: "Leker att jag är snygg" eller "Ännu en selfie" bevisar att du vet vad du har blivit, du har tagit del av kulturen och du driver lite med dig själv för det. För det hela är ju så löjligt. Men att faktiskt kliva utanför och på riktigt säga att det räcker, radera sitt instagram-konto eller lägga upp fula bilder bara för att, är det ingen som kommer göra. Inte jag heller. För det här är ju livet nu. 
 
Det går i perioder, som med allt. Idag har varit en period då jag har hatat på allt detta. För är sååå jääävla sjukt. Desto mer man tänker på det, desto mindre argument kan försvara det. De argument man kommer på blir lätt överkörda av sunt förnuft. "Jag följer den här hälso-instan för att få tips på nya recept". Nej, du följer den för att konstant bli påmind om vad du bör och inte bör äta. "Det finns ju faktiskt bra grejer också, som livshistorier på Humans of New York". Livshistorier finns överallt, DN har en följetong just nu om flyktingar som tar sig över Medelhavet. Den kan man läsa utan andra behöver veta att du läser den. Att följa och likea hjälper ingenting, och det lilla vettiga som finns bland allt självkänsledödande och mentalt nedbrytande kan man hitta på annat håll, och på köpet slippa skiten runt omkring.
 
Ursäkta min cyniska attityd. Men ibland behövs den. Jag behöver den. Att avlsuta min dag med en promenad till Strandvägen var nog egentligen det sista jag behövde. Det är som real life Instagram där. Man hänger där för att bli sedd där, och dem som inte är där på riktigt ser att du är där via sociala medier och check-in funktioner. Hur ska man hinna leva om man alltid är någon annanstans? 
 
P.S vill betona att jag inte ser ner på någon eller anser mig själv vara klokare. Jag är själv väldigt noga med vad jag lägger upp, jag är lika fast i den här livsstilen som vilken annan modern människa som helst. Jag önskar att det var lättare att avstå helt enkelt.

Talk that pep talk

2013-09-09 / 16:30:51
 

C'est la fin. Je suis mort.

2012-01-31 / 22:15:08


Nu. Nu tog det slut. Mitt liv. Salem Al Fakir har gift sig. Hejdå Sverige.

rest in peace, clever man.

2011-10-06 / 16:24:27


Here's to the crazy ones, the misfits, the rebels, the troublemakers, the round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They're not fond of rules, and they have no respect for the status-quo. You can quote them, disagree with them, glorify and vilify them, but the only thing you can't do is ignore them because they change things. They push the human race forward, and while some may see them as the crazy ones, we see genius, because the ones who are crazy enough to think that they can change the world, are the ones who do.

Steve Jobs

9/11-01.

2011-09-11 / 13:00:00

rest in peace.

2011-07-23 / 20:58:05

RSS 2.0