Sjuttonde april

2017-04-17 / 22:31:47
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vad är grejen med våren?
 
När jag gick i femman kände jag mig helt plötsligt otroligt nere. Det var vår och några veckor kvar till min födelsedag. Det var en helt ny känsla. En ledsamhet som inte gick över, den dröjde kvar och ville aldrig försvinna. Det kändes som att ett moln hela tiden omringade mig och enda gången det klarnade var när jag gick långa, långa promenader med mamma. Vi gick runt i villaområdet där jag växte upp. Pekade på två hus åt gången och sa "om du fick välja vilket skulle du bo i, det eller det?" Det var det enda som hjälpte. Så fort vi ändrade riktning tillbaka hemåt tjocknade molnet mer och mer igen. Och när vi stängde dörren bakom oss var det tillbaka helt. Jag grät tills huvudet bultade.
 
Jag minns det så väl. Jag gick inte till skolan under ett par veckor. Istället åkte jag och mamma till Täby Centrum och köpte nya rosa skor till mig från Ecco, till och med två par på en gång. Inne i centrumet kände jag mig skör och när vi äntligen var tillbaka i bilen kom gråten igen och jag sa till mamma "inte ens nya skor hjälper". Hon sa medlidande att nej. Inte ens det hjälper.
 
När min födelsedag kom hade molnet fortfarande inte försvunnit. Jag brukade älska min födelsedag. Den här gången kom mina mostrar, mormor, mammas väninna och min bästis hem till oss. Jag fick fina presenter men kunde inte spela glad. Mammas väninna som är väldigt klarspråkig sa att jag var otacksam. Jag och mamma skjutsade min bästis hem och när jag såg henne springa upp för sin garageuppfart grät jag igen. Mamma sa att "man får gråta även på sin födelsedag, Sonya". 
 
När molnet till slut började försvinna lite satt jag tillsammans med min kompis på hennes studsmatta. Jag frågade "kan då nångång känna dig...liksom ledsen? Asså inte för stunden utan liksom...under en lång tid?". Hon tittade på mig förvånat och sa "Nej, det har jag aldrig känt". "Nej, okej. Jag känner typ så nu.". Hon sprang in och gick på toa. När hon kom tillbaka studsade vi. 
 
Jag vet att våren är jobbig för många. Vårdepression heter det ju. Molnet kommer tillbaka varje år. Fast nu är det nog mer som en grupp glesa stackmoln, och inte en tjock dimma som förut. Jag kan ha bra stunder och gå dagar, veckor, utan att gråta. På tio år har jag väl lärt mig att hantera det. Men har ändå en tendens att ta livsomvälvande beslut i ren desperation över att få molnet att försvinna, lite snabbare. Jag säger upp mig, tar slut på mina pengar, låter bli att söka jobb för att slippa pressen, hoppar av skolan. Jag pratar om alla dessa jobbiga saker med alla jag möter. Jag kan inte prata om annat. Till slut känns det som att molnet inte bara omringar mig, utan även många i min omgivning. Eller har alla sitt egna moln, kanske. Och så befinner sig några av oss i en gemesam dimma som varar fram till maj. Då börjar det äntligen lättna. Två veckor kvar, det klarar vi. 
 

RSS 2.0