Happiness is an empty promise

2015-02-11 / 14:28:29
 
Idag på filosofilektionen visade min lärare den här videon. Och jag...fick mina tankar bekräftade. Eller, det han, Steven Hayes, pratar om är något jag tänkt på mycket och jag har liksom velat att någon annan ska säga det också. Folk säger det i och för sig ganska ofta "uppskatta det du har", "pengar betyder inte lycka" och så vidare. Men alla verkar ju, åtminstone i detta land och i denna del av världen, leva efter just motsatsen av de här påståendena. Alla sliter arslet av sig, för bra betyg, för det rätta jobbet, för att passa in i alla ideal som finns. Vad alla hoppas, och säkert verkligen innerligt tror, är att "bara jag gör det här, så blir allt bra". Bara jag får A i betyg, blir allt bra. Bara jag får det här jobbet, med den här lönen, blir allt bra. Men det är inte så, och det kommer aldrig att fungera så. Det där är yttre krav, ytliga mål. Det behövs något mer än sådant för att man ska uppleva den riktiga lyckan. Varför ska jag få A? För att jag vill det? För att jag kommer bli glad då? För att det kommer leda till den där utbildningen, som leder till det där jobbet, som leder till det där livet. Människan är långt mycket mer komplex än att bara de ytliga kraven och målen ska behöva uppnås för att bli lycklig.
 
Allt det vi jobbar för, sådant jag gett exempel på, är tillfälliga lösningar. Det kan låta jättebittert, "det blir aldrig så bra man har tänkt sig". Eller så kan det vara precis tvärtom. För mig är det här en väldigt positiv syn på livet. De kraven som samhället ställer på oss, som tycks höjas och höjas för varje dag, förlorar sitt värde genom att tänka på det här sättet. Istället borde man försöka tänka "vad vill jag uppnå, och varför? Vad är mina mål?". Problemet är bara att utrymmet för att tänka så blir mindre och mindre. Hetsen bara växer, vad som en gång var rikt är imorgon fattigt och vad som var bra nog för tio år sedan är långt nere på listan idag. Betyg kan barn börja få redan i fjärde klass, och i och med det kommer de redan då börja tänka på sin framtid, vad de är tillräckligt begåvade för och i vilket fack de kommer hamna. I det här landet handlar allt tydligen om att vara bäst, hela tiden. För annat finns inget utrymme. Det hålls intervjuer i flera omgångar och modeller för att jobba i en vanlig mataffär. Vad har det här för effekt på oss som inte får jobbet, oss som blir utslagna av de andra som söker, hur får det oss att se på oss själva? Är vi inte ens bra nog till att plocka upp varor, vara trevliga och skura golv? Nej, tydligen inte, inte med de krav som ställs. Och ändå verkar inget göras åt saken. Ungdomars depressioner, självskadebeteende och självmord ökar. Det är ju ett mysterium, verkligen. Något som tydligen krävs forskning för, när det egentligen bara räcker att stanna upp och iaktta hur vi egentligen lever och vad vi kräver av varandra. 
 
Jag får en klump i halsen och det brinner bakom ögonen när jag tänker på det här. Det gör mig så fruktansvärt arg. Som han säger i videon så har Skandinavien högst antal skador och psykiska problem som är jobbrelaterade. Desto mer man tänker på det desto mer ologiskt blir det. Varför gör vi såhär mot oss själva. Varför har det blivit såhär. Varför har det normaliserats på det här sättet. Om inte den här utvecklingen tar en vändning har jag svårt att se mig själv trivas i det här landet. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0