Façade

2015-08-17 / 23:36:14
Untitled Untitled
Till vänster: bild som är kvalificerad för att hamna på Instagram pga inga riktiga känslor. Till höger: mitt egentliga humör.
 
Har nog haft världens tråkigaste dag. Jag hade verkligen inte lust med någonting. Det var soligt men jag ville inte gå ut. Skulle kunna ha fixat grejer inför flytten med det orkade jag inte heller. När solen nådde balkongen pallrade jag mig till slut ut för att somna i solstolen ett tag. Och efter middagen steg jag utanför dörren för första gången på hela dagen för en promenad ner till Strandvägen för att få se vatten. 
 
Sådana här dagar kändes mer okej att ha för några år sedan. Visst hade jag en iPhone då också, men den här "titta vad bra jag har det"-kulturen hade inte riktigt slagit igenom än. Att gå in på sin instagram för femte gången på en timme och se ytterligare tio bilder av kristallblått vatten, flawless selfies, publikhav på Way Out West och häng med kompisgäng får en knappast att hitta lusten. Istället faller man djupare ner i sin olust. Varför är man inte med? Varför är jag den som sitter där jag sitter? Kroppen fylls med self-pity och avund, två känslor som ofta går hand i hand och förekommer allt oftare för mig i takt med att mitt beroende för sociala medier ökar. Pressen att visa att man visst också gör roliga saker har blivit så löjlig att skryt inte längre är en synd. Det är något alla gör, och det är helt okej. Desto indiskretare desto bättre nästan, då visar du åtminstone att du är medveten om det. Till exempel selfies med caption något i stil med: "Leker att jag är snygg" eller "Ännu en selfie" bevisar att du vet vad du har blivit, du har tagit del av kulturen och du driver lite med dig själv för det. För det hela är ju så löjligt. Men att faktiskt kliva utanför och på riktigt säga att det räcker, radera sitt instagram-konto eller lägga upp fula bilder bara för att, är det ingen som kommer göra. Inte jag heller. För det här är ju livet nu. 
 
Det går i perioder, som med allt. Idag har varit en period då jag har hatat på allt detta. För är sååå jääävla sjukt. Desto mer man tänker på det, desto mindre argument kan försvara det. De argument man kommer på blir lätt överkörda av sunt förnuft. "Jag följer den här hälso-instan för att få tips på nya recept". Nej, du följer den för att konstant bli påmind om vad du bör och inte bör äta. "Det finns ju faktiskt bra grejer också, som livshistorier på Humans of New York". Livshistorier finns överallt, DN har en följetong just nu om flyktingar som tar sig över Medelhavet. Den kan man läsa utan andra behöver veta att du läser den. Att följa och likea hjälper ingenting, och det lilla vettiga som finns bland allt självkänsledödande och mentalt nedbrytande kan man hitta på annat håll, och på köpet slippa skiten runt omkring.
 
Ursäkta min cyniska attityd. Men ibland behövs den. Jag behöver den. Att avlsuta min dag med en promenad till Strandvägen var nog egentligen det sista jag behövde. Det är som real life Instagram där. Man hänger där för att bli sedd där, och dem som inte är där på riktigt ser att du är där via sociala medier och check-in funktioner. Hur ska man hinna leva om man alltid är någon annanstans? 
 
P.S vill betona att jag inte ser ner på någon eller anser mig själv vara klokare. Jag är själv väldigt noga med vad jag lägger upp, jag är lika fast i den här livsstilen som vilken annan modern människa som helst. Jag önskar att det var lättare att avstå helt enkelt.

Kommentarer
?

Världens sötaste!

2015-09-03 @ 14:08:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0